Vasen-bg Museiverket   Registret för personal KontaktuppgifterRespons

Suomeksi | In English

Oikea-bg

Naturinventering


Kotilo. Kuva: Ari Ruuskanen (2009)

Snäckor (Lymnea sp.)


Ekologiska huvuddrag


Snäckorna är blötdjur, som omges av ett spiralvridet skal, inom vilket djuret kan dölja sig. Snäckorna uppträder på hårda ytor. De har en för arten typisk tunga som specialiserat sig på anskaffning av föda. Snäckorna skaffar sin föda genom att slicka sitt underlag, där de går fram. Fullvuxna snäckor kan beroende på vilken art de tillhör bli 1 mm och t.o.m. några centimeter långa.

Igenkänningstecken


Snäckorna är en omfattande grupp. En del snäckor är lätta att identifiera med blotta ögat, medan andra arter kräver ett mikroskop till hjälp.

Betydelse för vraket


Då snäckorna förflyttar sig framåt slickar de eller skrapar mot underlaget. Det är inte känt om snäckorna kan vara till skada för vrakkonstruktioner.

Sinisimpukka. Kuva: Ari Ruuskanen (2009)

Blåmussla (Mytilus trossulus)


Ekologiska huvuddrag


Blåmusslan är en av de vanligast förekommande musslorna i strandzonen. Den har fäst sig vid sitt underlag med trådar, som bildats av ett sekret som den avsöndrar. Vid behov kan den lösgöra sig och söka sig ett nytt underlag. Blåmusslan filtrerar sin föda ur havsvattnet. Ibland kan man se musslans rörliknande munöppning som skymtar fram mellan musslans skal.

Igenkänningstecken


Blåmusslan kan lättast urskiljas från andra musslor genom sin avlånga, yttre form och sin blåskiftande färg. Den fullvuxna blåmusslan, som lever i våra strandvatten är 25 – 35 mm lång. Blåmusslan kan uppträda som enstaka individer eller i grupper.

Betydelse för vraket


Musslorna slår sig gärna ner på underlag, som är utsatta för strömmande vatten. Det strömmande vattnet förser musslorna med näring. För det mesta ser man musslor på starkt lutande ytor, där de är skyddade för fiender och för löst material som samlats på bottnen. Musslorna skadar inte själva vrakkonstruktionerna, men om de rivs loss kan material från vraket fastna i deras trådar.

Polyyppi. Kuva: Ari Ruuskanen (2009)

Polypdjur (Hydrozoa)


Ekologiska huvuddrag


Polyperna är nässeldjur som bl.a. är besläktade med havsanemonen. Polyperna uppträder i allmänhet i kolonier, bestående av flera individer. De förekommer i allmänhet fästade vid ett hårt underlag på platser med strömmande vatten. I vrakkonstruktioner påträffas polyper för det mesta på balkar, i kanten eller på dess kortsidor, där mikroströmmar uppkommer.

Igenkänningstecken


På långt håll ser polypkolonin ut som en ljusröd buske, som vajar lätt med strömmen. På närmare håll kan man urskilja individer. Individerna består av flera eller färre stamliknande grenar, vilka har en förtjockning i ändan. I förtjockningen finns djurets munöppning och tentakler, med vilka det fångar föda ur det omgivande vattnet.

Betydelse för vraket


Polyperna är spensliga och skadar inte vrakkonstruktioner.

Levärupi. Kuva: Ari Ruuskanen (2009)

Tångbark (Electra crustulenta)


Ekologiska huvuddrag


Tångbarken är ett mossdjur. Den bildar en koloni utmed en fast yta. Enstaka individer bildar runtomkring sig ett kalkskal som är knappt en millimeter högt. Då individen dör blir kalkskalet kvar. Tångbarken lever på ytan av musslor, stenar och på vrakkonstruktioner.

Igenkänningstecken


På långt håll ser tångbarken ut som ett nät, men på närmare håll betraktat märker man att det finns ”ögon” i nätet, vilka i själva verket är djur.

Betydelse för vraket


Tångbarken kan bilda rätt stora områden, varvid den kan täcka stora delar av en vrakkonstruktion. Vilken inverkan tångbarken har på vrakkonstruktioner är inte känd.

Merirokko. Kuva: Ari Ruuskanen (2009)

Havstulpan (Balanus improvisus)


Ekologiska huvuddrag


Havstulpanen är ett kräftdjur, som sitter fästat på ett underlag och omger sig med ett kalkskal. Skalet består av sex sidoplattor och ovanpå finns en lucka bestående av två skivor. Havstulpanen får sin näring ur det omgivande vattnet. Den öppnar luckorna och skjuter ut sin fot och genom svänga den av och an fångar den föda. Havstulpanen förekommer allmännast på platser med strömmande vatten, främst vid kraftigt lutande ytor. Efter att individen har dött blir kalkskalet kvar med undantag av luckorna. Havstulpanen känner på sig när en fara hotat, vid behov drar den sig då in i sitt skal.

Igenkänningstecken


Havstulpanen är den enda i sitt slag som förekommer vid våra kuster och kan inte förväxlas med andra liknande arter.

Betydelse för vraket


Havstulpanen fäster sig i allmänhet vid vrakkonstruktioner och kan bilda samhällen som helt täcker dem. Tillsvidare har man inte kännedom om huruvida den skadar vrakkonstruktioner.

Liejusimpukka. Kuva: Ari Ruuskanen (2009)

Östersjömussla (Machoma baltica)


Ekologiska huvuddrag


Östersjömusslan hör till de talrikast förekommande musslorna på våra stränder. Den påträffas nedgrävd i mjukbottnar och det är därför svårt att observera levande östersjömusslor. Den nedgrävda musslan skjuter upp ett rörliknande organ från bottnen, med vars hjälp den suger i sig vattnet runtomkring och filtrerar födan. När musslan dör, återstår endast skalet, som kommer i dagen när bottensediment förs bort med strömmarna.

Igenkänningstecken


Östersjömusslan är späd, platt och ljusröd och påminner om en tumnagel. En fullvuxen östersjömussla mäter ca 20 mm.

Betydelse för vraket


Östersjömusslan fäster sig inte vid vrakkonstruktioner. Eftersom den är nedgrävd i bottnen åstadkommer den knappast någon skada på vrakkonstruktioner.


 



Sidkarta



Senast uppdaterad 24.8.2015
© Museiverket