
Landskapsvård på röseområdet från bronsåldern i Kaunismäki i Harjavalta sommaren 2010. Foto Leena Koivisto

Utsikten från Rapolanharju i Valkeakoski över Vanajavesi-fjärden kan närmast betraktas som ett nationallandskap. Numera bevaras utsikten endast med hjälp av landskaps- och skogsnaturvård, eftersom området inte längre används som skogsbetesmark och ekonomiskog för herrgården. Foto Mirja Miettinen
|
Museiverket ansvarar för skyddet av fornlämningar i Finland. Det forskar och utvecklar metoderna för vården och också producerar sakkunnig- och informationstjänster som stöder den.
Vården av det arkeologiska kulturarvet innebär underhåll av fasta fornlämningar och deras omgivning samt planering och organisering av områdenas användning. I det vårdarbete som utförs idag intar växelspelet mellan fornlämningen och dess miljö en central plats. Hänsyn tas till helheten som bildas av den fasta fornlämningen och spåren efter mänsklig verksamhet från olika tider. Avsikten är att lyfta fram kulturhistoriska element och trygga bevarandet av dem för framtiden.
Vården av fornlämningar inleddes i slutet av 1800-talet i nationalromantisk anda. I bakgrunden fanns viljan att höja den nationella självkänslan och därför valde man i första hand ut monumentala byggnadsverk som t.ex. slottsruiner för vården. Lantbruket fick sitt genombrott på 1950-talet. Man avstod då från naturliga betesmarker, hagmarkerna växte igen och skog växte på impedimenten. Samtidigt täcktes ett flertal fornlämningar av växtlighet. Då det allmänna miljömedvetandet ökade, ökade också kraven på en organiserad vård av fornlämningar. Planenlig vård av fornlämningar har utförts vid Museiverket sedan år 1988.
|

Skogen röjdes på sluttningarna till järnåldersfornberget Laurinkallio i Tuulos. Foto Olli Soininen
|