Vasen-bg Museiverket   Registret för personal KontaktuppgifterRespons

Suomeksi | In English

Oikea-bg

Lagstiftning


Planering av markanvändning


Kommunerna ansvarar för planläggning och fastställer planer som de har utarbetat. Undantag utgör landskapsplaner som fastställs av miljöministeriet samt kommunernas gemensamma generalplaner.

Planeringen grundar sig på kommunernas, medborgarnas och myndigheternas aktiva deltagande och växelverkan. Museiverket och museiväsendet medverkar vid planeringen som sakkunniga i frågor gällande kulturmiljön bl.a. vid förhandlingar, syneförrättningar, vid avgivande av utlåtanden samt står till tjänst med den information som ligger till grund för planeringen.

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) som trädde i kraft år 2000 styr planeringen och byggandet i fråga om markanvändning och som en del därav styr lagen också bevarandet och förändringen av kulturmiljön. Planeringen genomförs med hjälp av planläggning. Enligt lagen är målet för planeringen att främja skönheten hos den byggda miljön, värna om kulturmiljön samt att främja ett gott byggande. Vården och användningen av det befintliga bostadsbeståndet betonas speciellt.

Planläggningen måste grunda sig på undersökningar och utredningar. Exempel på sådana är inventeringar av landskap, fornlämningar, byggnader och byggnadskultur. I början av planläggningsprocessen granskar man om utredningen är tillräcklig och om den är aktuell. Utredningarna stöder bedömningen av planläggningens verkningar, vilket förutsätts i lagen. Kunskap behövs, när man i planerna ställer upp mål för skydd av kulturmiljön, byggnader, konstruktioner samt ger anvisningar och bestämmelser om dem.

Landskapsplanen är en allmän plan över områdesanvändningen i landskapet eller på dess delområden. Planen kan också uppgöras i etapper eller skilt för olika delområden. För planeringen svarar landskapsförbundet och planen fastställs av miljöministeriet. Landskapsplanens speciella uppgift är att förmedla riksomfattande mål till planläggningen med beaktande av kulturmiljön samt att styra vården och förstärka kulturmiljöns särdrag i landskapen.

För att reglera och styra områdesanvändningen i en kommun utarbetas general- och detaljplaner. Syftet med generalplanen är att i allmänna drag styra markanvändningen i kommunen eller en del av den samt att samordna funktionerna. Då planen utarbetas bör även den byggda miljön, landskapsvården och naturvärdena beaktas. Generalplanen är ett riktgivande instrument när detaljplaner görs upp och när förändringar görs i dem. På landsbygden är generalplanerna med undantag av tätorterna vanligen den mest detaljerade planeformen, varvid man även fattar beslut om skydd i samband med dem.

Den mera detaljerade detaljplanen styr områdesanvändningen och byggandet inom ett begränsat område i städer, tätorter och ofta även på strandområden. Avsikten med detaljplanen är att styra byggandet och annan markanvändning på det sätt som krävs med tanke på de lokala förhållandena, stads- och landskapsbilden, god byggnadssed och användningen av det redan befintliga bostadsbeståndet. Detaljplanens skyddsbestämmelser kan gälla både vidsträckta områden eller landskap och enskilda byggnader eller konstruktioner, gårdsplaner och trädgårdar.

Särskilt i glesbygdsområden utgör kommunernas byggnadsordningar ett komplement till planeringen av markanvändning. I byggnadsordningen meddelas föreskrifter om byggande där hänsyn tas till kultur- och naturvärden samt till en god livsmiljö. Anvisningar om byggnadssätt som styr reparations- och nybyggande kan fogas till planerna.

Byggande och rivning


Även byggande och rivning grundar sig på stadganden i markanvändnings- och bygglagen och - förordningen. En historiskt och arkitektoniskt värdefull byggnad får inte rivas och dessutom krävs i allmänhet tillstånd för rivning om byggnaden befinner sig på ett detaljplanerat område. En nybyggnad bör anpassas till sin omgivning och till landskapet och byggnadens arkitektur bör uppfylla kraven på harmoni. Vid byggandet skall även i övrigt god byggnadssed iakttas. I lagen framhävs speciellt att en yrkesmässig och god planering är en av de faktorer som påverkar byggandets kvalitet.

I byggnadsordningen kan byggande och reparationer styras mera i detalj än vad som föreskrivs i markanvändnings- och bygglagen samt tillståndsförfarandet preciseras på den byggda miljöns och landskapets villkor.

Byggnadsskyddslagen


I enlighet med byggnadsskyddslagen (60/85) skyddas byggnader, konstruktioner, byggnadsgrupper samt bebyggda områden som anknyter till historien eller den kulturella utvecklingen. På detaljplaneområden sköts byggnadsskyddet främst med hjälp av planläggning. Byggnadsskyddslagen kan tillämpas också på planerade områden om byggnaden har ett betydande nationellt värde eller om bevarandet - t.ex. bevarandet av värdefulla interiörer - inte på annat sätt kan skyddas tillräckligt genom planläggning.

Framställning om skydd av byggnad görs till den regionala miljöcentralen. Skyddsbeslutet fastställs av miljöministeriet. I beslutet ingår de skyddsbestämmelser som skyddet av byggnaden eller området förutsätter samt gränserna för skyddsobjektet.

Enligt byggnadsskyddslagen är det även möjligt för Museiverket att lägga fram förslag till skyddsbeslut. Ämbetsverket är dessutom ett sakkunnigt verk i fråga om fastställandet av det kulturhistoriska värdet för byggnader och vid fastställandet av skyddsbehoven samt vid uppgörandet av de skyddsbestämmelser som krävs för bevarandet. När en byggnad är skyddad, hör det till Museiverkets uppgift att med anvisningar och råd stöda ägaren i vården av det värdefulla objektet. Skyddet övervakas av miljöcentralen och Museiverket tillsammans med de kommunala myndigheterna.

Skydd för statliga byggnader


Till byggnadsskyddslagen hör en förordning om skydd för staten tillhöriga byggnader. Med stöd av förordningen hargenom beredning och förslag av Museiverket ca tusen byggnader eller byggd miljö skyddats i olika delar av landet. Museiverket följer med bevarandet av de statsägda skyddsobjekten och är sakkunnig i fråga om reparations- och restaureringsarbeten vid de viktigaste statliga byggnaderna.

Kyrkliga byggnader


Kyrkolagen (1054/93) omfattar byggnader som hör till den evangelisk-lutherska kyrkan. Lagen skyddar automatiskt kyrkor byggda före år 1917. Kyrkor som är yngre än dem kan förklaras skyddade på initiativ av domkapitlet, församlingen eller Museiverket. Kyrkolagen skyddar kyrkor jämte deras fasta inredning och konstverk och skyddet omfattar även byggnader och konstruktioner, såsom klockstapel, gravkapell, portbyggnad eller inhägnad som hör till kyrkogården. Beslut om skydd fattas av kyrkostyrelsen.

Museiverket har år 2002 med stöd av kyrkolagen gjort framställningar om skydd för femtio kyrkor, som byggts ända till 1970-talet.

Museiverkets byggnadshistoriska avdelning är sakkunnig i renoverings- och restaureringsfrågor gällande objekt som avses i kyrkolagen.

Lagen om fornminnen


Med stöd av lagen om fornminnen (295/63) fredas fasta fornlämningar och det är förbjudet att vidta åtgärder som hotar bevarandet av dem. Skyddet övervakas av Museiverket.

Bestämmelser gällande vården av kulturmiljön och landskapet ingår också i annan lagstiftning:

Syftet med lagen om förfarandet vid bedömningen av miljökonsekvenserna (468/94, 268/99) är att främja bedömningen och ett enhetligt beaktande av miljökonsekvenser vid planering och beslutsfattande. Lagen förpliktar att bedöma de indirekta och direkta miljökonsekvenserna av vissa projekt samt av program på samhällsstrukturen, landskapet, stadsbilden, trivseln, kulturarvet och på naturens mångfald.

Målet för naturvårdslagen (1096/96) är bl.a. att bevara naturens mångfald; att vårda naturens skönhet och landskapets värde och att stöda ett hållbart nyttjande av naturtillgångarna och av naturmiljön.

Målet för marktäktslagen (555/81) är att reglera marktäkt på ett sätt som stöder en hållbar utveckling av miljön. Det är inte tillåtet att fördärva en vacker landskapsbild eller förstöra betydelsefulla skönhetsvärden hos naturen eller speciella naturförekomster.

Enligt vattenlagen (264/61) får åtgärder som betydligt minskar naturskönheten, trivseln i omgivningen eller kulturvärdena, inte vidtas.


Kartongfabriken. Bild: Hannu Vallas 1997
Den gamla kartongfabriken i Ingerois och Anjalakoski fabriker i förgrunden

Kyrkan Lakeuden Risti Bild: Museiverket
Den katedralliknande majestätiska kyrkan Lakeuden Risti är en del av Seinäjoki stads administrations- och kulturcentrum, planerat av Alvar Aalto. Kyrkan stod färdig år 1960
Litteratur:

Markanvändnings- och bygglagen jämte motiveringar. Lagsamling.Edita 1999

Markanvändnings- och bygglag. Planbeteckningar. Miljöministeriet 2000

Markanvändnings- och bygglag. Statsrådets beslut om riksomfattande mål för områdesanvändning. Miljöministeriet 2001

Markanvändnings- och bygglag. Landskapsplanens rättsverkningar. Miljöministeriet 2002

Markanvändnings- och bygglag. Landskapsplanens innehåll och utformning. Miljöministeriet 2002



 



Sidkarta



Senast uppdaterad 10.7.2015
© Museiverket