Sommarvillans historia

Johan Knutson: Cygnaei villa på 1870-talet (detalj).
Foto: Museiverket

Johan Knutson: Cygnaei villa på 1870-talet (detalj). Bakom till vänster villa Kalliolinna. Foto: Museiverket.

Cygnaei villa till vänster. Till höger en väderkvarn från 1836. Väderkvarnen revs i sekelskiftet 1800-1900.
Foto: Museiverket.

Cygnaei villa till vänster. Till höger en väderkvarn från 1836. Väderkvarnen revs i sekelskiftet 1800-1900. Foto: Museiverket.

Cygnaei galleri som öppnades 1882 är ett av våra äldsta konstmuseer. Foto: Museiverket / Markku Haverinen.

På gamla dagar blev det besvärligare för Cygnaeus att resa bort från Helsingfors på sommaren som han hade brukat göra. Han beslutade att bygga en villa i Brunnsparken, som hade blivit ett populärt ställe bland sommargäster tack vare Ulrikasborgs badinrättning som byggdes på 1830-talet. Cygnaeus valde en tomt på en av de högst belägna platserna i Brunnsparken. Det närmaste grannhuset var "Kalliolinna", som badinrättningens intendent, F. J. Rabbe hade låtit uppföra åt sig.

Cygnaeus villa ritades av den tyskfödde arkitekten Johann Wilhelm Friedrich Mieritz (1835-83). Den stod färdig 1869. Byggnaden var till det yttre en tidstypisk representant för den romantiska, utsirade träarkitekturen. Från de stora fönstren och det höga tornet hade man en anslående utsikt. I tvåvåningshusets nedre våning fanns bara kök, tvättstuga och drängstuga-boningsrummen låg i den övre våningen. Rumsindelningen var enkel. Bostaden omfattade sovrum, vardagsrum, arbetsrum och matsal samt två balkonger, ett burspråk som användes som läshörna och det ovannämnda utsiktstornet.

Cygnaeus hade från första början tänkt sig att villan möjligen kunde användas som museibyggnad. Själv verkar han trots allt att ha trivts bättre i sin stadsbostad, omgiven av sina kära konstverk. Han brydde sig inte ens om att flytta till Brunnsparken varje sommar. "Hyddan" på den "vindomsusade" klippan väntade på sin kommande uppgift "att åt den första tillstymmelsen till ett galleri för konsten, som i detta land försökts af enskild man, gifva ett hägn mot de oväder, af hvilka det annars skulle förskingras", såsom Cygnaeus uttryckte sig när han lämnade posten som ordförande för Konstföreningen.

Konstsamlingen flyttades till villan genast efter Cygnaeus död. Det rådde dock delade åsikter om hur testamentet skulle verkställas. Saken började ventilerats när museet redan hade öppnats, vid 1885 års lantdag.

Diskussionen gällde speciellt placeringen av kollektionen i Brunnparksvillan. Byggnadens värde tycktes inte motsvara konstnaderna för iståndsättning och underhåll. Enligt ett förslag skulle villan säljas och pengarna användas för vården av samlingen. Diskussionen gällde även samlingens värde. Slutligen beslutade man trots allt att iståndsätta villan för museiändamål.

Galleriets öde har även senare tidvis legat vågskålen. Enligt en ståndpunkt som bl.a. Yrjö Hirn förfäktade på 1930-talet skulle på galleriets och Kalliolinnas tomter uppföras ett statligt "konstpalats" till vilket Cygnaeus samling skulle anknytas. Villan var närä att rivas på 1950-talet. Saken debatterades livligt i tidningspressen. Än bekymrade man sig för att de värdefulla konstverken skulle "mögla" i det oeldade trähuset, än utdömdes hela samlingen som värdelös. Man ville utnyttja tomten effektivare. Den dåvarande intendenten Meri Hämäläinens vädjan ledde emellertid till att ärendet underkastades en noggrann prövning. Professor Lars Petterson, FD Aune Lindström och FD Bertel Hintze var eniga i sina sakkunnigutlåtanden: byggnaden var gamla Brunnsparkens kanske vackraste villa och en typisk representant för romantiken. Konstsamlingens verkliga värde byggde just på den helhet som samlingen och byggnaden tillsammans bildade. Om denna helhet splittrades skulle ett särpräglat och sällsynt kulturminnesmärke förstöras.

År 1958 beslutade stadsfullmäktige att förlänga arrendet för tomten med 20 år, och följande år beviljade riksdagen anslag för en omfattande reparation av byggnaden. År 1980 stadgades äntligen om skydd för villabyggnaden genom ett statsrådsbeslut. Även frågan om hur samlingen skulle anknytas till en större enhet fick sin lösning när museiverket övertog förvaltningen av galleriet 1981 och samlingen då blev en del av Finlands nationalmuseums samlingar.

Cygnaeus testamente