| Till undervisningspaketets första sida | Information om Finlands förhistoria |
Information om Finlands förhistoria |
||||||||
|
Den del av mänsklighetens förflutna som inte är känd genom skriftliga källor kallas förhistorisk. Fornföremål och fasta fornlämningar, t.ex. boplatser, gravfält och fornborgar utgör arkeologiskt forskningsmaterial. Med hjälp av dem försöker man utreda förhållandena under den förhistoriska tiden. Förhistorien indelas i tre perioder sten-, brons- och järnåldern enligt den råvara, som var allmännast vid tillverkning av redskap under respektive period. Arkeologisk forskning omfattar flera faser i en händelsekedja där den första fasen är ett arkeologiskt fynd och den sista en vetenskaplig publikation. Ett förhistoriskt föremålsfynd som sänts till museet leder till en inspektion av fyndplatsen. När fyndet är synnerligen betydelsefullt ur forskningssynpunkt eller om fyndplatsen kommer att förstöras, inleds arkeologiska utgrävningar. Under fältarbetet dokumenteras området samt fynden tas till vara och nödvändiga prover tas för naturvetenskapliga analyser. Efter fältarbetsperioden katalogiseras fyndmaterialet, provmaterialet analyseras och forskningsrapporten skrivs. Sedan vidtar forskningsarbetet som mynnar ut i en publikation. Arkeologins dateringsmetoderFornlämningar kan dateras bl.a. genom föremålens material. Olika naturvetenskapliga dateringsmetoder används rikligt. TypologiEn av de äldsta arkeologiska dateringsmetoderna är den typologiska metoden. Den utgår från förändringen av föremålstypens form och dekorationsmotiven under tidernas lopp. Om något föremål i en typologisk serie kan dateras genom fyndsammanhanget, kan man genom vissa bestämda drag i tillverkningssätt och ornering bestämma vilka exemplar som är äldre och vilka som är yngre än det aktuella föremålet. Datering genom myntDatering genom mynt är en lämplig metod när det gäller material från järnåldern. Utifrån präglingsåret för det yngsta myntet sim ingår i fyndet kan man fastslå den tidigaste tidpunkt då materialet har kunnat gömmas i jorden. Under nästan hela stenåldern låg boplatserna i närheten av vatten. StrandförskjutningMed hjälp av strandförskjutningskronologin kan man datera särskilt stenåldersboplatser, som ofta låg nära vatten. Strandförskjutningskronologin baserar sig på landhöjningen, som pågår sedan landet frigjorts från de istida ismassornas tyngd. Tack vare landhöjningen ligger boplatserna nu högre upp, längre från stranden. På grund av landhöjningen ligger de äldsta boplatserna för närvarande högst i förhållande till den nuvarande havsytan. Strandförskjutning har använts, förutom till att datera boplatser, till att fastställa stenålderskeramikstilarnas inbördes ålder och grova datering. Senare har dateringarna preciserats med C14 -metoden. RadiokoldateringRadiokol- dvs. C14-datering är den vanligaste dateringsmetoden inom arkeologin. I allt levande finns en konstant andel radioaktivt kol, som efter djurets eller växtens död börjar minska med en viss hastighet. Ur den nuvarande kolmängden i ett prov kan man beräkna från vilken tid kolet härstammar. På detta sätt kan man datera arkeologiskt material så som kol, ben, förkolnade växtdelar, t.ex. frön, och sot på keramikkärl. TermoluminescensdateringTermoluminescens- eller TL-datering som bygger på mätning av värmestrålning är lämplig t.ex. vid datering av keramik (lerföremål). Leran innehåller mineraler, som magasinerar jordmånens energi. Då ett lerkärl bränns frigörs energin, men då ett keramikfragment hamnar i jorden börjar detta åter uppta energi. Vid TL-datering upphettas keramiken på nytt. Genom att mäta den mängd värmestrålning som frigörs i detta sammanhang kan man beräkna den tid som förflutit sedan den första bränningen. DendrokronologiOlika träkonstruktioner samt träbitar kan dateras vid sidan C14-metoden med dendrokronologisk datering, dvs. genom att räkna träets årsringar. Metoden baserar sig på att det finns skillnader i trädens årliga tillväxt, dvs. årsringarna. I träd av samma art som lever i ett visst område under samma tid bildas en blandad serie årsringar. Genom att mäta tjockleken på trädets årsringar och genom att jämföra dem med serierna, kan man få mycket exakta dateringar av träkonstruktioner eftersom man känner till varje årsrings kalenderår. De serier som trädens årsringar bildar har skapats på basis av sju olika områden och de sträcker sig enhetligt till början av 1000-talet. I Lappland sträcker sig serierna till och med 7500 år tillbaka i tiden. Naturens utveckling efter istidenMan känner till åtminstone sju stora istider. Den sista av dem upphörde för ca 10 000 år sedan. När istäcket var som mäktigast var det tre kilometer tjockt och täckte en stor del av Nordeuropa. Den kontinentala ismassan band så mycket vatten till sig att världshavens yta var ca 100 meter lägre än i dag. Då isen smalt, lade smältvattnet från ismassorna under sig vidsträckta områden. Under den tunga ismassan hade jordskorpan tryckts till en grop. Då isen smalt, höjde sig jordskorpan igen. I samband med landhöjningen sjönk vattenytan småningom och nya landområden steg upp ur havet. Landhöjningen fortsätter alltjämt och är kraftigast vid Bottenvikens kust, ca 100 centimeter på hundra år. I Helsingforstrakten stiger landet långsammare, endast med ca 30 centimeter på hundra år. Efter istiden blev klimatet snabbt varmare. Det första dominerande trädet var björken, men redan ca 6500 f.Kr. var hela landet täckt av tallskog. Gynnsammast var klimatet under den kamkeramiska perioden ca 4000 f.Kr. då ädla lövträd växte i vårt land och levnadsförhållandena var ungefär desamma som i dagens Mellaneuropa. Omkring vår tideräknings början blev klimatet plötsligt kallt och fuktigt. Fr.o.m. denna tid började granen sprida sig överallt i Finland. Befolkningen under förhistorisk tidDet är svårt att uppskatta storleken av den förhistoriska befolkningen. Man har räknat ut att det behövdes kanske 25-100 km2 för att försörja en person på jakt- och fångst. Befolkningsmängden under den kamkeramiska perioden varierar från några tusen till drygt tiotusen. Fångstfolkets antal har antagligen hållit sig på en något så när konstant nivå och samhällenas storlek har varit 15-50 personer. Vid järnålderns slut torde det ha funnits drygt 50 000 invånare i Finland. Av stenåldersmänniskorna på fastlandet finns bara ett fåtal benrester samt tänder kvar. Ibland urskiljs endast mörka konturer i graven. På basis av några kamkeramiska gravar har man försökt uppskatta de avlidnas längd. Männens längd har varierat mellan 154 och 190 centimeter och kvinnornas mellan 142 och 179 centimeter. Skillnaden är inte så stor jämfört med dagens finländare. Under slutet av järnåldern har antagligen två människotyper av olika storlek bott sida vid sida. De småväxta hörde kanske till den ursprungliga befolkningen i inlandet. I fråga om kroppsbyggnad skiljer de sig dock tydligt från samerna. Eftersom kroppslängden i stor utsträckning beror på födan, kan man anta, att man under den kamkeramiska tiden och under slutet av järnåldern levde i välmåga. Befolkningsutvecklingen under den förhistoriska tidenBosättningen i Finland har fortgått obruten sedan istidens slut till modern tid. Nationaliteten kan sägas vara summan av språk, biologiskt arv och gener samt kulturtraditioner. Finnarna är språkligt den västligaste grenen av de finsk-ugriska folken. Finnarna har fått starka baltiska och germanska influenser. De nuvarande finländarnas gener härstammar i huvudsak från Centraleuropa, men det ingår även inslag från öst. Kulturen är västerländsk. På basis av arkeologiska forskningsresultat ser finländarnas utveckling ut så här:
Tidsaxel för Finlands förhistoria
|
| För utskrift: Allmän information om Finlands förhistoria |
För utskrift: Stenåldern |
För utskrift: Bronsåldern |
För utskrift: Järnåldern |