Vasen-bg Museiverket   Registret för personal KontaktuppgifterRespons

Suomeksi | In English

Oikea-bg

Vraket Vrouw Marias rättsfall


Maija Matikka

Vrakets återfinnande


När vraket av Vrouw Maria återfanns sommaren 1999 ledde detta i Finland till testning av hållbarheten hos förordningarna i lagen om fornminnen för fornlämningar under vatten. Vrouw Maria var ett holländskt handelsfartyg, som gjorde skeppsbrott i Finlands skärgård 1771 på väg från Amsterdam till S:t Petersburg. Vraket ligger i Finlands territorialvatten i Nagu och omfattas av Finlands lag om fornminnen. Enligt lagen om fornminnen är vrak äldre än hundra år fredade, så Vrouw Maria som förliste för över 230 år sedan är ett fredat fornminne.

Vraket hittades av den ideella föreningen Pro Vrouw Maria under ledning av dykaren och operatorn av sidseende ekolod Rauno Koivusaari. Föreningen hade grundats för att främja och stödja sökandet och undersökandet av Vrouw Marias vrak. Den största delen av medlemmarna i föreningen Pro Vrouw Maria hade förut haft ett tätt samarbete med Museiverkets i vrakundersökningar som medlemmar av föreningen Teredo Navalis. Vraket hittades redan i början av sökningarna och Rauno Koivusaari meddelade genast Museiverket sakligt via telefon om fyndet. Man kom överens med upphittargruppen att de skulle dokumentera vraket utan att röra det. Undertecknad besökte upphittargruppen i Jurmo veckan därpå tillsammans med australiensiska marinarkeologer som gästade Finlands sjöhistoriska museum och då gav undertecknad, som representant för Museiverket, upphittargruppen tillstånd att bärga sex föremål som eventuellt kunde underlätta att datera och identifiera vraket. Föremålen valdes ut med hjälp av undervattensbilder. De australiensiska besökarna som varit i Finland för utställningsprojektets del, fick förutom vackra Skärgårdshavet även se inledningsskedena i ett viktigt fynd för den finska marinarkeologin. I slutet av samma år inleddes Vrouw Marias rättsfall.

Sjölagen eller lagen om fornminnen?



Två medlemmar i föreningen Pro Vrouw Maria väckte talan baserat på sjölagen mot Finska staten och Museiverket. Saken kom upp i rätten i Åbo tingsrätt i december 1999. Kärandena bad tingsrätten att bl.a. bekräfta förste bärgarens rätt till vraket av Vrouw Maria. Första handläggningen i rättssalen skedde hösten 2002. Då avgjordes i rätten om man vad gäller Vrouw Maria, kommer att tillämpa sjölagen och dess bärgningsbestämmelser eller lagen om fornminnen. Enligt kärandena skulle bärgningsbestämmelserna följas och enligt Museiverket lagen om fornminnen. Tingsrätten handlade saken med ensamdomare och gav en mellandom enligt vilken sjölagen och lagen om fornminnen inte utesluter varandra utan lagarna har reglerats med tanke på olika situationer. Enligt mellandomen är lagarna sådana att de kompletterar varandra tolkningsmässigt och att båda kan tillämpas på ett vrak som sjunkit för över hundra år sedan och som är fredat av lagen om fornminnen. Tingsrätten beslutade att sakens rättshantering skulle fortsättas.

Huvudförhandling i tingsrätten


Frågans huvudsakliga hantering skedde i Åbo tingsrätt under våren 2004. Tills dess hade kärandena preciserat sina anspråk på följande sätt: de krävde bärgarlön för de sex föremål för vars bärgning de hade fått tillstånd kort efter vrakets upptäckt. Kärandena ansåg att de enligt avtalet eller enligt förste bärgarens rätt hade rättighet att bärga alla föremål på vraket Vrouw Maria eller i dess närhet och få bärgarlön för dem enligt sjölagen. Dessutom ansåg de att de har äganderätt till vraket och på så vis även att själva bärga vraket och föremålen i dess närhet eller bestämma om vem som ska utföra bärgningsåtgärden. Om staten skulle anses vara vrakets ägare, skulle de antingen enligt avtalet eller förste bärgarens rätt ha rätt att bärga vraket och på så vis rätten till bärgarlön.

Kärandena ansåg att genom att ge tillstånd att bärga sex föremål från vraket, hade Museiverket eventuellt slutit ett avtal om bärgning med vrakets hittare. De ansåg också att, som vrakets upphittare, hade det uppstått en rättighet för dem till bärgning, eftersom de var först på plats och enligt sin synvinkel redo att påbörja bärgningsåtgärder och att de hade blivit vrakets ägare genom att göra fyndet.

Museiverket bestred alla kärandenas anspråk. Verket ansåg att givandet av tillståndet till att bärga föremål inte betydde att ett bärgningsavtal uppstod, utan var en undersökningsverksamhet baserat på Museiverkets medgivande enligt lagen om fornminnen 10§. Verket ansåg också att om vraket av Vrouw Maria eller föremål i vraket kommer att bärgas i framtiden, så är det inte fråga om bärgning enligt sjölagen utan om undersökningsverksamhet enligt lagen om fornminnen. Ingen förste bärgares rätt har uppkommit, eftersom det är fråga om en fornlämning och inte ett fartyg som är i fara och i behov av omedelbara bärgningsåtgärder. Enligt lagen om fornminnen har inga utomstående sektorer rätt att utan Museiverkets tillstånd röra en fornlämning eller ta den i besittning, kan man inte med intagning få äganderätt till fornlämningen.

Tingsrätten beslutade i en sammansättning med tre domare i juni 2004 att kärandenas talan avslås i sin helhet. Rätten ansåg att bestämmelserna i lagen om fornminnen som speciallag utestänger möjligheten att tillämpa de bestämmelser i sjölagen som rör bärgning och bärgarlön i vrak som omfattas av lagen om fornminnen och gällande föremål som påträffats eller som tydligt härstammar från vraken.

Enligt tingsrättens beslut har kärandena inte fått någon förste bärgares ställning enligt sjölagen i förhållande till Museiverket, eftersom Vrouw Maria är ett förlist fartyg och därmed är vraket och dess föremål inte i någon omedelbar fara. På så vis har upphittarna inte fått något företräde för att de hittade vraket, till att utföra bärgningsåtgärder, och inte heller få någon bärgarlön enligt sjölagen, om man någonsin beslutar sig för att bärga vraket. Rätten ansåg att gällande Vrouw Maria så är det ingen bärgningssituation och behovet av att bärga vraket och dess föremål snarast kan vara arkeologiskt eller historiskt. Detta behov behandlar bestämmelserna i lagen om fornminnen och Museiverket har ensam prövningsrätt och auktoritet gällande vad som ska göras med vraket och dess föremål. Fastän man skulle anse att kärandena har rätt till bärgning och bärgarlön gällande vraket, så skulle Museiverket ändå ha rätt att förbjuda all bärgningsverksamhet.

Hantering i hovrätten


Kärandena överklagade Åbo tingsrätts beslut till Åbo hovrätt. De krävde att tingsrättens beslut skulle upphävas och uppgav samma anspråk gällande vraket som de hade uppgivit till tingsrätten, bl.a. att kärandena hade blivit ägare av vraket vid fyndet, att det var fråga om en bärgningssituation enligt sjölagen, ett bärgningsavtal hade uppstått mellan Museiverket och kärandena i och med tillståndet att bärga föremål och att staten inte har rättmätiga grunder att förbjuda bärgningsåtgärder. De uppgav också att alla de ståndpunkter i tingsrättens dom som enligt lagen om fornminnen ersätter tillämpningen av sjölagen skulle avföras som motstridiga med mellandomen 2002. I sitt svaromål bad Museiverket att kärandenas klagomål ska avvisas och uppgav att tingsrättens mellandom borde upphävas och att hovrätten skulle bekräfta att lagen om fornminnen ersätter sjölagen gällande tillämpning av bärgningsbestämmelser.

Hovrätten meddelade sin dom i frågan i mars 2005. Hovrätten ansåg att lagen om fornminnen inte ersätter sjölagen i Vrouw Marias fall och att båda lagarna kan tillämpas. Bestämmelserna i lagen om fornminnen förhindrar emellertid vrakets upphittare från att erhålla ett verkligt besittningsförhållande till vraket på grund av att de fann det, och kärandena har således ingen äganderätt till vraket. Hovrätten beslutade att Vrouw Marias vrak med last ägs av finska staten enligt moment 2 i 20§ i lagen om fornminnen. Hovrätten ansåg också att det inte uppstått något bärgningsavtal mellan Museiverket och vrakets upphittare om bärgandet av vraket och dess last och inte heller om de föremål för vilka Museiverket uppgav tillstånd kort efter vrakets återfinnande. Enligt hovrätten har kärandena inte rätt att påbörja bärgningsåtgärder av Vrouw Marias vrak eller dess last i motsättning med ägaren dvs. staten, eftersom Vrouw Marias vrak inte befinner sig i konkret fara och att det inte finns något som fordrar omedelbar bärgning av vraket eller dess last.

Slutligen


Kärandena ansökte om rätt att överklaga Åbo hovrätts beslut till högsta domstolen. De bad högsta domstolen att upphäva Åbo hovrätts beslut och att bekräfta att kärandena har rätt att få bärgarlön för de föremål för vilka Museiverket gav tillstånd att bärga efter att vraket återfunnits och de har rätt, antingen baserat på avtalet eller förste bärgares rätt, att bärga vraket, alla föremål i vraket och dess närhet samt få bärgarlön för vraket och alla dess föremål. I detta skede hade man frångått kravet om äganderätt.

Även Museiverket ansökte om rätt att överklaga Åbo hovrätts beslut till högsta domstolen. Museiverket bad högsta domstolen att bekräfta att lagen om fornminnen ersätter sjölagen gällande tillämpning av bärgningsbestämmelser i Vrouw Marias fall.

Högsta domstolen beslutade i november 2005 att inte ge rätt till överklagande vare sig till kärandena eller till Museiverket. Åbo hovrätts beslut är således giltigt, och Vrouw Marias fall är slutbehandlat i Finlands rättsväsende.

Efter att Vrouw Marias rättsfall avslutats, har Finland gått med i den internationella konventionen för bärgning från 1989. I januari 2007 infördes ett godkännandeinstrument hos generalsekreteraren i Internationella sjöfartsorganisationen IMO. I samband med godkännandet upprättades ett förbehåll enligt vilket Finland inte tillämpar bestämmelserna i den internationella konventionen för bärgning när egendomen som ska bärgas är ett kulturarv inom sjöfart och det har förhistoriskt, arkeologiskt och historiskt värde. Detta förbehåll lär underlätta i fortsättningen för att skilja kulturarvsobjekt från bärgningsobjekt och på så vis klargöra rättsskipningen med anknytning till fornlämningar.

Maija Matikka
Museiverket
PB 913
00101 Helsingfors
Tfn. 040 128 6284
maija.matikka@nba.fi


 



Sidkarta



Senast uppdaterad 24.8.2015
© Museiverket