Vasen-bg Museiverket   Registret för personal KontaktuppgifterRespons

Suomeksi | In English

Oikea-bg

Vrouw Marias vrak och 1700-talets holländska segelfartygstyper i litterära källor


Artikeln har publicerats i Sällskapet för Medeltidsarkeologi i Finlands publikation SKAS 4/2000
Skrivet av Matias Laitinen, Museiverket / Finlands sjöhistoriska museum


1. Inledning


Vrouw Maria var ett litet tvåmastat segelfartyg, som sjönk i oktober 1771 i Nagu skärgård, på väg från Amsterdam till S:t Petersburg. Otaliga motsvarande anspråkslösa segelfartyg skötte Östersjöns livliga trafik för handelsbehoven i den storstad som var på väg att växa upp vid mynningen av Neva-floden. Föreningen Pro Vrouw Maria lokaliserade vraket i Trunsjös vatten i Nagu i juni 1999. Det finns bevarat arkivkällor med anknytning till Vrouw Maria i både Finland och Holland. Man bör ändå alltid komma ihåg att förhålla sig kritiskt även till källmaterial och särskilt för termer som användes inom sjöfarten.

Det finns tydligt uppgifter om vraket i Nagus Trunsjö som väcker frågor om fartygets skrovform och rigg. Flera upptäckter om vraket strider nämligen emot bilden som några litterära källor har skapat. Ändå har det inte framkommit något om vraket som skulle ge skäl att misstänka att vraket inte är Vrouw Maria som förliste 1771. I stället anser jag det vara viktigt att jämföra konkreta uppgifter som upptäcks om vraket med källorna, och ifrågasätta de litterära källornas fullständighet och tolkning på många ställen.

Jag hanterar två arkivkällor i min artikel. Åbo magistrats protokoll från 1771 anknyter till snau-skeppet Vrouw Marias skeppsbrott i Nagu. I dessa protokoll finns en sjöförklaring med loggboksanteckningar från fartygets befälhavare Reynould Lourens, samt förteckningar över räddade föremål (Tiepo, A I a 9, 16.10. och 26.10.1771.) Den andra källan är, redan innan vraket lokaliserades, den försäljningsanmälan från 1766 som Christian Ahlström och Mikael Martikainen hittade med hjälp av en forskare på Amsterdams stadsarkiv, där man har anmält ett fartyg av kofftyp vid namn Vrouw Maria till försäljning (GAA, Scheepsverkopingen door makelaars, arch. 5071). Jag jämför informationen om vraket i dessa källor med upptäckterna som gjorts i undersökningarna från år 2000 av Finlands sjöhistoriska museum. I centrum i jämförelsen står frågan om med vilken fartygstyp, snau eller koff, som vrakets information stämmer bäst överens med.

 

2. Fartygets segel och rigg


I vraket och bredvid det har man funnit flera välbevarade riggdelar. Vrakets båda nedre master står fortfarande upprätt. Bild 1 visar Kalle Salonens skissritning från vraket utifrån undersökningen år 2000 (Bild 1.). Jag har markerat de riggdelar som har upptäckts i vraket och som hittills har identifierats och genom vilka vi kan härleda riggtyp i en ritning som skildrar fartyg med snau-rigg (Bild 2.). Snau-riggens grundritning är från Marquardts undersökning av riggtyp från 1700-talet (Marquardt 1992:116). Av riggdelarna kan man dra slutsatsen att fartyget har haft tredelade master samt en tvådelad förbom. Dessa uppgifter passar in på fartyg med snau-rigg. Man har dock ännu inte identifierat strukturer på vraket som skulle ansluta till snau-mastens lätta konstruktioner bakom stormasten.

I sjöförklaringen som angavs i Åbo 1771 katalogiseras följande segel som räddade från fartyget: "1. nytt märs segel, 1. dito Snau Segel, 1 gammal fock, 1. topp segel, en ny klyfvare, 1 d(ito) för brams segel, 1. Dito gammalt, 2 ledsegel, 2. stagsegel". Jag har rastrerat i de väsentligaste segel i denna förteckning i samma Marquardt-ritning (Bild 2.). Dessutom har information om seglen markerats i ritningen, som förekommer i loggbokens segelmanövrer i sjöförklaringen, såsom t.ex. "... två ref i märsseglena...". (Tiepo, A I a 9, 16.10.1771.)

I Amsterdams stadsarkiv finns en försäljningsanmälan från 1766, där man har anmält ett fartyg av kofftyp vid namn Vrouw Maria till utauktionering. Reynould Lourens nämns som fartygets skeppare. Fartyget hade byggts 1748 och år 1761 hade fartygets skrov byggts om med dubbla ekplankor och stormasten med riggar hade förnyats. (GAA, Scheepsverkopingen door makelaars, arch. 5071.) Det finns emellertid skillnader mellan grundmåtten som nämns i protokollet och de mått som dykarna har tagit i vraket. Dessutom motsvarar inte seglen som nämns i köpehandlingens inventarieförteckning de som skeppare Lourens nämner i sin sjöförklaring som räddade ur fartyget.

I bild 3 har jag ritat de segel som nämns i försäljningsprotokollets inventarieförteckning, samt i stora drag skisserat den rigg som de utformar (Bild 3.). Följande segel har räknats upp i inventarieförteckningen: "2 Zylen, 4 Zyls Bonets waar van een Zyl en 2 Bonets van Rusdoek. 2 Stagfokken waar van een Rusdoek, 2 Topzylen, 1 Befaan. 1 Bramzyl, 1 Jager, 1 Groote Kluyver, 1 Middel Kluyver. 2 Dito Klynder, 1 Storm-Kluyver, 2 Jolzylen, 1 dito Fok, 1 Schuylzyltje". Till min hjälp har jag använt en holländsk forskares artikel, som behandlar rigginformation i motsvarande inventarieförteckningar (Holk 1991). Om vi jämför en riggtyp skissad på detta vis med de samtida bilderna (Bild 4.), så kan vi se att den motsvarar några av de mest kända ritningarna av koff-fartygens riggar ganska bra. (Groenewegen 1789).

I vraket finns masterna längre fram än de vanligtvis gör i fartygsritningar som skildrar koffar eller i dåtida bilder (se t.ex. Groenewegen 1789; Menzel 1997; Nederlandsch Historisch Scheepvaart Museum 1937). Masternas placering passar också bra med snau- eller snarare fartyg med brigg-riggar, dock finns det ännu inga säkra upptäckter om den egentliga snau-mastens fästningar i vraket. Det finns exempel i 1700-talets ritningar hos bl.a. Chapman och Groenewegen (af Chapman 1768: bild LXII; Groenewegen 1789) på placering av master i fartyg med snau-riggar. Skillnaden går att ställa ungefärligt (Bild 5.). Placeringen av vrakets master i relation till skrovets helhetslängd mättes sommaren 2000 (Laitinen 2001).

 

3. Fartygets skrovmått och strukturer


Sommaren 2000 uppmättes i Nagus Trunsjö vrakets längd, från akterstävs yttre kant till förstävens yttre kant, till 26,3 meter (Laitinen 2001). Måttuppgifterna i försäljningsanmälan för koff Vrouw Maria är följande: "Lang over Steeven 81 1/4 voet, Wyt binnen zyn Huid 20 voet 8 1/2 duim, Hol in 't Ruim op zyn Uitwatering 9 voet 5 1/2 duim. Alles Amsterdammer voeten." (GAA, Scheepsverkopingen door makelaars, arch. 5071). Amsterdams fot fördelade sig på 11 tum och var 28,31 cm. Enligt mätsättet som användes då, är längdmåttet "över" för- och akterstävet dvs. måttet beräknas mellan de båda stävernas ytterkanter, mätt på den översta gemensamma däcknivån. Bredden har en gång i tiden mätts från skrovets bredaste punkt, från inuti kantbrädningen dvs. från ribbornas utsida. (The catalogue for the Dutch Navy Model Collection 1999; Verhoeff 1982: 4, 130.) Utifrån dessa uppgifter är koff Vrouw Marias längd 23,00 meter i dagens mått. Således är koffens längdskillnad till vrakets längdmått cirka 3 meter, även om man skulle ta hänsyn till eventuella olika tolkningar i mätsätt.

Sommaren 1999 uppmätte föreningen Pro Vrouw Marias dykare preliminärt vrakets mått (på däcknivå, inuti kanterna) på två ställen till 6,3 meter och 6,7 meter, utan att faktiskt söka efter vrakskrovets bredaste punkt. Koff Vrouw Marias bredd beräknas idag vara 5,88 meter. Oavsett mätsättets skillnader så är vrakets bredd större än fartygets i försäljningsanmälan, fastän man ännu inte ens exakt har lokaliserat vrakets bredaste punkt. Vraket är alltså tydligt större till båda sina mått än koffen i försäljningsanmälan.

I undersökningarna sommaren 2000 var en av uppgifterna att utreda vrakakterns strukturer och dokumentering med videokamera. Strukturerna i vrakets akterspegel har delvis gått sönder, men av de kvarvarande kan man preliminärt härleda att fartyget hade en välvd 1700-tals akterspegel och det saknade rodret på insidan hade varit fäst vid akterstävet. Denna typ av akterspeglar finns i ritningar över fartygsskrov med snau-riggar (se t.ex. af Chapman 1768; Groenewegen 1789). Rodret som saknas i vraket och akterns skador överensstämmer med uppgifterna om snau-skeppet Vrouw Marias skeppsbrott i Nagus vatten. Enligt skeppare Lourens sjöförklaring förlorade fartyget sitt roder och en del av akterstrukturerna när det gick på grund. (Tiepo, A I a 9, 16.10.1771.) Koff-fartygens akterstrukturer är å andra sidan runda och de hade inga egentliga akterspeglar (se t.ex. Groenewegen 1789; Kehusmaa 1998; Menzel 1997; Nederlandsch Historisch Scheepvaart Museum 1937). Vrakets akterstrukturer överensstämmer alltså inte med de uppgifter som numera finns om koff-fartygens skrov, fastän man bör komma ihåg att den största delen av ritningar och dylikt är först från 1800-talet. Inte heller på vraket har man upptäckt strukturer av en däckshytt, som finns i nästan alla koffritningar.

Efter att vraket återfunnits nämndes ofta ankaret som hängde på vrakets babordssida och man föreslog att det fanns en motsvarighet till den i inventarieförteckningen från 1766 (se t.ex. Ahlström 1999: 38; 2000: 11). Trästocken i ankaret på vrakets sida är hel och i de två fårorna i järnläggen saknas en arm. I inventarieförteckningen nämns att flera ankare ingår i koff Vrouw Marias utrustning, varav en är: "1 Werp-Anker is de stok Gebroken". Detta avser ett varpankare vars stockdel är sönder. Det andra ankaret som nämns i inventarieförteckningen är: "1 Dreg is de eene Hand af". Det holländska ordet dreg betyder ett varpankare med fyra fåror utan stock (Maarleveld, muntlig information 2000; Stjerncreutz 1862:85). Därför anser jag att ankaret ifråga från vraket och förteckningens ankare inte har något samband och kan inte användas för att identifiera vraket.

 

4. Vrakundersökning och litterära källor


Av allt förut nämnt material anser jag att man kan presentera följande sammanfattning. Vraket som ligger i Nagus Trunsjö är samma snau-skepp Vrouw Maria, som med skeppare Reynould Lourens var på väg från Amsterdam till S:t Petersburg i oktober 1771, och som sjönk efter att ha gått på grund. Det har inte framkommit några uppgifter som skulle strida emot de uppgifter som anges i de skriftliga arkivkällorna om skeppsbrottet. Däremot anknyter inte 1766 års försäljningsanmälan om koff Vrouw Maria till vraket ifråga. Koff Vrouw Maria med skeppare Reynould Lourens och delvis ägd av Tamme Beth Ijsbrandsz var mindre och ett annorlunda typ av fartyg både till sin rigg och sitt skrov. Denna koff såldes i Amsterdam 18.8.1766 till Coenraad Vissering för 2400 gulden. Det finns ett kvitto från denna försäljning i notarie Abraham Coijmans papper (GAA, Notariele Archieven, inv. 12043, file 483, 12. och 17.9.1766). Mellan åren 1766-1771 har alltså en ny, större Vrouw Maria med snau-riggar hamnat i Ijsbrandsz ägo och Lourens kommandering, som sedan sjönk i Nagus vatten. Man måste förhålla sig kritisk till fragmentariska källor fastän fartygets, ägarens och skepparens namn överensstämmer. Kartläggandet av skrovets strukturer och riggdelar preliminärt under undersökningarna sommaren 2000 tillförde mer information till de frågor som jag hade grubblat över i mina föreläsningar under våren innan fältundersökningarna (se Laitinen 2000). Undersökningarna 2000 löste slutligen varför de fartygsstrukturer som upptäcktes när man fann vraket inte motsvarade de allmänna uppgifterna om koffar.

Frågorna som har tagits upp i artikeln är förstås endast detaljer i vrakundersökningen och påverkar inte helheten som sådan. Ändå är de skriftliga källornas inverkan på marinarkeologiska undersökningar på ett mer omfattande sätt värt att diskutera. Vid undersökandet av historiska vrak har man ofta tillgång till några, ofta fragmentariska, skriftliga källor eller bilder. Ofta har emellertid deras betydelse vid t.ex. undersökning av detaljer vid fartygsbyggande istället för uppgifter från själva vraket ofta överdrivits. Framförallt i undersökningar om handelsfartygens och bondefartygens konstruktioner och användning är fartygsritningar, samtida bilder och litterära källor endast en liten del av "sanningen". Efter att Vrouw Maria hittats gick man många gånger offentligt ut med att det inte lönar sig att undersöka själva vraket, eftersom det går att hitta så mycket skriftligt och illustrerat material om "koffar". Betydelsen av att bärga värdefulla föremål ansågs vara viktigare än att undersöka helheten. Jag anser att det arkeologiska materialet som kan undersökas i vrak definitivt bör ses som ett eget, viktigt material, som måste undersökas grundligt och kritiskt. En arkeologisk undersökning av vrak bör inte underordnas skriftliga källor, fastän det lätt blir så, om man anser att undersökning under vatten är för svår eller meningslös. Holländske forskaren Maarleveld har beskrivit undersökningen och beskyddandet av Nordeuropas fornlämningar under vatten i det förgångna på bl.a. följande sätt: "The Northern European tradition, featuring; a historic approach, where the documentary sources dominate what to look for in the archaeological record; an approach in which to search for a particular wreck is seen as more meaningful than the survey of other, as yet unidentified sites; a legislative approach based on rights as opposed to responsibility; a sliding scale of commercially and/or academically interested parties; emphasis on display rather than on research." (Maarleveld 1998: 138). Jag tycker att detta tyvärr ofta fortfarande är den allmänna inställningen till marinarkeologiska undersökningar även i Finland. Historiska källor är ett utmärkt stöd vid arkeologiska undersökningar, men man måste kunna förhålla sig kritisk även till dem och man bör inte utan orsak ge dem större vikt än övrigt undersökningsmaterial.

 

Källförteckning


Otryckta källor

  • Gemeentearchief, Amsterdam (GAA)
    Scheepsverkopingen door makelaars v. 1766
    Notariele archieven v. 1766
  • Museiverket, Finlands sjöhistoriska museums arkiv, Helsingfors
    Kehusmaa, Aimo 1998: Kaivauskertomus. Sophia Maria hylyn tutkimukset. Nordösterbottens museum.
    Laitinen, Matias 2001: Nauvo, Trunsjö, Vrouw Maria. Hylyn kenttätutkimukset 2000. (nära färdigställande)
  • Åbo stad, Avdelningen för informationstjänst (Tiepo)
    Åbo magistrats protokoll år 1771 (A I a 9)
 
Tryckta källor

  • Ahlström, Christian 1999: Fru Maria på Östersjöns botten. Skärgård 3/1999.
  • Ahlström, Christian 2000: Venäjän keisarinna ja hollantilainen koffi-laiva Vrouw Maria. Nautica Fennica 2000.
  • Chapman, F. H. af 1768: Architectura Navalis Mercatoria. Stockholm.
  • Groenewegen, G. 1789: Verzameling van Vier en tachtig Stuks Hollandsche Schepen Geteekend en in Koper Gebragt. Rotterdam.
  • Holk, A. F. L. van 1991: Type en tuigage, schriftelijke bron en scheepsinventaris. Reinder Reinders (red.) Bouwtraditie en Scheepstype. Inleidingen gehouden tijdens het vierde Glavimans symposion. Groningen.
  • Laitinen, Matias 2000: Vrouw Maria -hylyn suunnitteilla olevat tutkimukset - näkymiä 1700-luvun kauppaan ja merenkulkuun Itämerellä. Uudenkaupungin merihistoriallisen yhdistyksen vuosikirja 1999-2000.
  • Maarleveld, Th. J. 1998: Archaeological heritage management in Dutch waters: exploratory studies. (ROB/NISA Scheepsarcheologie V). Lelystad.
  • Marquardt, Karl Heinz 1992: Eighteenth-century Rigs & Rigging. London.
  • Menzel, Horst 1997: Smakken, Kuffen, Galioten. Drei fast vergessenen Schiffstypen des 18. und 19. Jahrhunderts. (Schriften des Deutschen Schiffahrtsmuseum Band 47). Hamburg.
  • Nederlandsch Historisch Scheepvaart Museum 1937: Catalogus der Scheepsmodellen en Scheepsbouwkundige Teekeningen 1600-1900 in het Nederlandsch Historisch Scheepvaart Museum. Amsterdam.
  • Stjerncreutz, Albin 1862: Suomalainen Meri-sanakirja. (Faksimilupplaga 1982, Nystad.)
  • Verhoeff, J. M. 1982: De oude Nederlandse maten en gewichten. Amsterdam.
 
Övriga källor


 



Sidkarta



Senast uppdaterad 24.8.2015
© Museiverket