Vasen-bg Museiverket   Registret för personal KontaktuppgifterRespons

Suomeksi | In English

Oikea-bg

Tavlor och konstföremål


Vrouw Marias konstlast anknyter till Katarina den Storas försök att utöka sin konstsamling i Ryssland. I vidare bemärkelse hörde samlingen av konst till kejsarinnans intrigerande, politiska strävanden att upphöja Ryssland till en av de upplysta staterna i Europa.

Katarina den Stora var medveten om, att hennes huvudstad och hov måste vara lika lysande som Fredrik den Stores i Preussen och andra europeiska medtävlare, innan hon kunde spela en viktig roll i den internationella politiken. Med tanke på detta ansåg hon det vara viktigt att St Petersburg kunde visa upp en synnerligen betydande konstsamling. För att främja sina strävanden och för att möjliggöra inköp av konst förde Katarina en livlig korrespondens med den europeiska intelligentian och lyckades skapa ett inflytelserikt nätverk, bestående av bl.a. Voltaire, Dennis Diderot, Friedrich Melchior Grimm, François Tronchin och E´tienne Falconet. Med hjälp av dem och sin ansenliga budget förmådde Katarina köpa enskilda mästerverk och hela samlingar och vann således över sina medtävlare på fredlig väg.

Tavlorna, som följde med Vrouw Maria i djupet, köpte Katarina sommaren 1771 i Amsterdam vid en försäljning av köpmannen och konstsamlaren Gerrrit Braamcamps dödsbo på auktion genom förmedling av sina agenter. Auktionen var en viktig händelse på den europeiska konstarenan, eftersom samlingen var synnerligen kvalitativ och vida känd. Sålunda befallde Katarina, som vid denna tid aktivt utökade sin konstsamling, sin ambassadör i Haag, Prins Gallitzin att avlöna konsthandlare på orten att för hennes räkning köpa de bästa tavlorna på auktionen. Braamcamps auktion sammanföll med den aktivaste tiden för Katarinas konstsamlande, mellan anskaffningar till Brűhl-samlingen år 1769 och anskaffningar till Crozat-samlingen år 1772. Dessa var stora anskaffningar, vardera omfattade sammanlagt samlingar på hundratals tavlor. Braamcamp-auktionen skiljer sig från dessa, eftersom Katarina måste genom förmedling av sina agenter ropa in tavlor på en allmän auktion. 313 värdetavlor såldes. Vilka av dem hamnade hos Katarina?

Ett flertal auktionskataloger har bevarats och på basis av dem vet man att åtminstone två av auktionens värdefullaste tavlor har hamnat hos Katarina. Den ena av dem var på sin tid en synnerligen värdefull triptyk, målad på träpaneler av Gerard Dou. Numera vet man hur tavlan ser ut tack vare en kopia gjord av Willem Joseph Laquy. Triptykens delar är för Dou typiska genremålningar och som helhet har de tolkats som en allegori för ett livslångt lärande. Å ena sidan är motiven och detaljerna så typiska för Dou, att man har antagit att konstnären helt enkelt har avbildat sina favoritmotiv utan allegoriskt innehåll.


Bild: Willem Joseph Laquy, enligt Gerard Dou, 1748-1771. (Amsterdams Historisch Museum)

Den andra tavlan som med säkerhet har sålts till Katarina är likaså målad av den betydande konstnären Paulus Potter, känd för sina porträttliknande djurmotiv. Arbetet är gjort på duk och föreställer tio oxar. Den tredje som med säkerhet har sålts till Ryssland är Isaac Koedijcks interiörmotiv, där en man går nedför en spiraltrappa. Även detta arbete är känt genom en kopia av Laquy. I katalogerna omnämns dessa som tillhörande Rysslands kejsarinna eller som i fallet Koedijck köpta för Ryssland, men i huvudsak anger anteckningarna i katalogerna endast försäljningspriser och köparens, dvs. agentens namn.


Bild: Willem Joseph Laquy, enligt Isaac Koedijck (Amsterdams Historisch Museum).

Clara Bille har i sin doktorsavhandling 1961 De tempel der kunst of het kabinet van den heer Braamcamp (J.H. De Bussy Amsterdam) gjort ett väldigt arbete då hon söker spåra tavlornas öden. Det ser ut som om alla de tavlor, som köpts av en agent vid namn van de Bogaarde, har försvunnit efter auktionen, och att de nu antas finnas i Vrouw Marias last. Dessa tavlor såsom också Dous och Potters arbeten representerar främst den holländska konstens guldålder dvs. 1600-talet Även de här är i första hand s.k. genremålningar, dvs. motiv som föreställer vardagliga scener eller landskap . Av dessa konstnärer kan nämnas Gabriel Metsu, Jan van Goyen och Philips Wouwerman, Isaac Koedijck, Abraham Storck, Adriaen van Ostade och Adriaen van de Velde.

Sammanlagt är det fråga om 11 tavlor, men sannolikt är att tavlorna i Vrouw Maria-vraket är flera. Den diplomatiska korrespondensen som följde mellan Sverige och Ryssland efter skeppsbrottet syftar på ett avsevärt större penningbelopp än vad som betalades för de nämnda 11 tavlorna. Av korrespondensen mellan Katarina och hennes närmaste krets (t.ex. Voltaire, Diderot, Falconet, Tronchin) ges tips om tavlorna, men de försvunna tavlorna tas inte upp i förteckningen. I alla fall är det klart, att ett flertal av tavlorna från auktionen fortfarande är försvunna och en del av dem finns troligen i Vrouw Maria-vraket. Man vet inte säkert vilka tavlorna är. Beskrivningar av de försvunna tavlorna har utöver i Braamcamps auktionskataloger bevarats i andra gamla förteckningar. Utifrån dem vet man att tavlorna är mycket typiska för de konstnärer som målat dem, t.o.m.variationer av dem, varför det ofta är besvärligt att identifiera dem och urskilja dem från andra tavlor. Men utöver de tavlor som redan nämnts finns bland de tavlor, som försvunnit efter auktionen, verk av t.ex. Gerard ter Borgh, Melchior d'Hondecoeter, Willem Joseph Laquy, Johannes Lingelbach och Philips Wouwerman.

Det bör noteras att alla tavlor som lastats på Vrouw Maria inte tillhörde Katarina. Utöver kejsarinnan ser det ut som om hennes ambassadör i Haag, Prins Gallitzin, som hade fått i uppdrag att organisera Katarinas anskaffningar, har köpt tavlor åt sig själv och lastat dem på fartyget Vrouw Maria. Det är känt att sex tavlor som tillhört honom har bärgats från det sjunkande fartyget. Ett av dessa verk är högst sannolikt ett landskap som föreställer Amsterdam, målat av Jan ten Compe. Verket befinner sig nu i Amsterdams stadsmuseum. Denna tavla såldes på auktion och man vet att den har tillhört släkten Gallitzin. Om de övriga bärgade tavlorna och om inköp som gjorts av andra ryska ståndspersoner finns inte någon information.


Bild: Jan ten Compe: De Munttoren gezien van het Singel, 1751 (Amsterdams Historisch Museum).

Även en tavla som numera finns i Eremitaget i Sankt Petersburg förknippas med Vrouw Marias öden. I Eremitagets katalog från år 1903 nämns att en tavla som föreställer Pierre Mignards dotter Jeftas återkomst härstammar från Braamcamps-auktionen, men av någon orsak transporterades den med ett annat fartyg. I katalogen nämns även, att J. Yver, som köpte tavlan, har varit den agent som fick i uppdrag att köpa konst åt Katarina, men det är tydligen inte hela sanningen, eftersom det också fanns andra som köpte ovan nämnda tavlor. Även i övrigt är det oklart, hur den aktuella tavlan har funnit vägen till Eremitagets samlingar.

Det är möjligt, att det utöver tavlorna även finns andra konstföremål i vraket. Tecken på detta är de lyxföremål i varuförteckningen vilka har bärgats, t.ex. ägg av elfenben och speglar med guldramar. Ur Braamcamps samling såldes även silver, porslin och andra lyxvaror, men det är inte känt om dessa föremål köptes till Ryssland.

Hur tavlorna har förpackats och bevarats


Man vet inte med säkerhet hur tavlorna har packats, vilket naturligtvis har stor betydelse för bevarandet. Det har föreslagits att de skulle ha packats i vattentäta, förseglade cylindrar, men man känner inte till några källor, som bekräftar detta, och en del av tavlorna var målade på träpaneler och var således omöjliga att packa i någon form av cylindrar. Dessutom är cylinderteorin föga trolig eller något annat vattentätt packningssätt i ljuset av den korrespondens som följde efter skeppsbrottet, där man diskuterade lådorna med tavlor och uttryckligen försöken att rädda de tavlor som blivit våta. Möjligheten att de skulle ha varit i blyförpackningar kan tillsvidare inte helt uteslutas och arkivundersökningar gällande packningssättet fortsätter, men tillsvidare antas tavlorna vara i trälådor och i vattendränkt tillstånd. Detta skulle naturligtvis betyda, att de har tagit stor skada, främst i fråga om färgskikten. Vad gäller de verk som målats på träpaneler har underlaget troligtvis bevarats relativt bra, om också färgskikten i så fall troligen inte har hållit bl.a. till följd av det vattenlösliga grundningsämnet.

Om tavlorna således har varit vattendränkta alltsedan år 1771, är de sannolikt inte längre tavlor i den meningen att de kunde konserveras och hängas upp på väggen i ett museum. Om tavlorna bärgas är det antagligen fråga om synnerligen fragmentariska marinarkeologiska fynd. De vore i alla händelser synnerligen intressanta fynd och en stor utmaning att konservera dem. Om man planerar att bärga tavlorna och konservera dem, måste man genast förbereda sig på ett utmanande konserveringarbete. Det vore motiverat att planeringen och bärgningen av tavlorna samt konserveringen av dem skulle ske i samarbete med en internationell grupp av sakkunniga, eftersom man inte tidigare har arbetat med ett liknande projekt.





 



Sidkarta



Senast uppdaterad 24.8.2015
© Museiverket